No double dipping

Detta inlägg är skrivet av Thomas Mattsson, bibliotekarie vid Högskolan i Jönköping, och är i sitt original publicerat på hans blogg ”Bibliotekshorisonten”. Följ gärna hans blogg för fler intressanta inlägg om open access.

No double dipping

OA-publicering i prenumerationsbaserade tidskrifter, så kallade hybridtidskrifter, skiljer sig på två avgörande punkter från övriga former av OA:

  • Hybridtidskrifter har genomgående högre publiceringsavgifter (APC) än övriga tidskrifter
  • Publiceringsavgifterna är en kostnad som tillkommer utöver de prenumerationsavgifter som erläggs för tidskrifterna

Kostnaderna för Hybrid OA är därför betydligt högre än för andra OA-modeller. För ett forskningsintensivt lärosäte kan Hybrid OA medföra en mångdubbelt högre kostnad än de tidigare prenumerationskostnaderna.

I den mån forskningsfinansiärer accepterar Hybrid OA kan dessa ha en viss påverkan på kostnadsnivåerna genom att sätta en maximal gräns för de publiceringsavgifter som de är villiga att ersätta. En oönskad bieffekt har dock visat sig vara en prisanpassning som inneburit att de flesta vetenskapliga förlag sätter sina APC-nivåer så nära maxgränserna som möjligt.

Att publiceringsavgifter tillkommer utöver prenumerationskostnader för hybridtidskrifterna brukar kallas double dipping, dvs att betala två gånger för samma sak – först en prenumerationskostnad, sedan en publiceringskostnad för en och samma tidskrift. Fenomenet uppmärksammades ursprungligen i Storbritannien där Hybrid OA snabbt blev den dominerande formen för OA, med nästan 80% av de publicerade artiklarna.

För att hantera de stora sammanlagda kostnaderna för APC och prenumerationer (total cost of publication, TCP) framfördes från brittiska lärosäten ett krav på en reduktion av de totalbelopp som ett lärosäte betalar till ett förlag. Det brittiska bibliotekskonsortiet, Jisc, introducerade då diskussioner om en ny typ av avtal, så kallade offset-avtal, i sina förhandlingar med förlagen. Avtalen syftar till att antingen ge rabatter på APC för publicering i de tidskrifter som lärosätena prenumererar på, eller att minska prenumerationskostnaden i relation till storleken på inbetalda publiceringsavgifter.

APC-rabatter har i många fall visat sig medföra en omfattande och besvärlig administrativ hantering för lärosätena. I vissa fall är hanteringen så krånglig att rabatterna inte ens utnyttjas. När prenumerationskostnaden skall reduceras uppstår också problem. Eftersom de enskilda tidskriftsabonnemangen ingår som delar av ett större tidskriftspaket, ett så kallat big deal, är den första frågan vilket pris som skall reduceras. Är det förlagets listpris för tidskriften eller ett pris som har sin grund i tidskriftspaketet?

I det första fallet är det viktigt att komma ihåg att förlagens listpriser är mycket höga och att de dessutom höjs med årliga procentsatser på i storleksordningen 7-10% eller mer. De höga listpriserna har därför kommit att bli ett starkt och effektivt argument för förlagens tidskriftspaket. Även om endast en bråkdel av de tidskrifter som ingår i ett big deal är av intresse för ett lärosäte, leder en jämförelse mellan paketprisen och listpriset till att ett big deal ändå upplevs som en god affär för lärosätet.

Effekten är dock i längden snarast det motsatta. Genom big deals uppkommer en inlåsningseffekt som i praktiken inte gör det möjligt för ett lärosäte att avstå från tidskriftspaket. Eftersom det sällan är ett alternativ att prenumerera på ett fåtal tidskrifter med så höga listpriser att kostnaden för dem överskrider paketpriset, accepteras årliga kostnadsökningar för paketen på minst 4-5% utan några större protester. Över tid har big deals därför kommit att bli den helt dominerande utgiftsposten i de vetenskapliga bibliotekens förvärvsbudget. I praktiken äter de ökande kostnaderna för tidskriftspaketen gradvis upp utrymmet för övriga förvärv.

Genom att paketpriset döljer de enskilda tidskrifternas priser är det vanligtvis inte möjligt att precisera prenumerationskostnaden för var och en av de ingående tidskrifterna. Hur stor en eventuell reducering av prenumerationskostnaden för en tidskrift egentligen blir med ett offset-avtal, är därmed mycket svårt att bedöma.

Det blir inte lättare av att förlagen i första hand önskar reducera tidskrifternas prenumerationskostnader på global nivå. Förlagens uppfattning är vanligtvis att ju större andel APC-finansierade artiklar i en tidskrift, desto lägre prenumerationspris – i paketet. Effekten av en global minskning av prenumerationspriset för en hybridtidskrift i ett tidskriftspaket blir därmed i praktiken mer eller mindre obefintlig även för ett lärosäte med stora publiceringsvolymer.

Två krav från konsortier och lärosäten brukar därför framföras vid reducering av prenumerationskostnader. För det första måste beräkningsgrunderna vara transparenta och lätt kontrollerbara. För det andra bör en minskning av en tidskrifts prenumerationskostnad relateras till enskilda lärosätens publiceringskostnader för samma tidskrift, dvs resultera i en lokalt anpassade prenumerationskostnader. Krav på transparens och lokal anpassning är dock sällan någonting som de större förlagen kan tänka sig att acceptera fullt ut, allra minst Elsevier.

Elseviers syn på double dipping

Åtskilliga vetenskapliga förlag kan ha viss förståelse för lärosätens uppfattning om double dipping. Till dem hör inte Elsevier, som tydligt presenterar sin uppfattning:

”Elsevier’s policy is not to charge subscribers for open access articles and when calculating subscription prices only to take into account subscription articles – we do not double dip.”

Resonemanget verkar kunna vara rimligt för rent prenumerationsbaserade tidskrifter och för rena OA-tidskrifter, men hur kan det vara möjligt för hybridtidskrifter? Enligt Elsevier hanteras listpriser för hybridtidskrifter på följande sätt:

”For journals which publish subscription articles and open access articles, prices will be set by business model. Adjustments in individual journal subscription list prices will be based only on criteria applied to subscription articles. Open access articles will not be considered in the individual journal list price. Similarly, the APC per journal will only be determined based on the criteria applied to open access articles.”

Samma förklaring ges även för tidskriftspaketen:

”As with journal list prices, collection prices reflect subscription articles only; they are linked to the prices of individual titles in a collection, which do not count open access articles when setting prices.”

Nu kan det finnas anledning att stanna upp och fundera över vad Elsevier egentligen skriver. Kan det verkligen vara så att förlaget menar att listpriser och paketpriser är helt oberoende av hur många artiklar som publicerats med APC? Elsevier har upprepade gånger fått frågan och svaret har varje gång varit: Ja, det är korrekt uppfattat.

Det spelar alltså inte någon roll för Elseviers prissättning hur stora intäkter från APC en hybridtidskrift har, eftersom APC-finansierade artiklar endast utgör ett tillskott till de artiklar som finansieras med prenumerationsavgifter. På det sättet får varje hybridtidskrift två parallella intäktsflöden som fungerar helt oberoende av varandra och heller inte påverkar varandra. Med intäkter från både prenumerationer och APC har därmed hybridtidskrifterna förvandlat Elseviers förlagsverksamhet till en ännu mer lönsam verksamhet än någonsin tidigare.

I linje med detta är Elseviers uppfattning att offset-avtal inte behövs eftersom någon dubble dipping inte förekommer i förlagets tidskrifter. Här måste vi förlita oss på Elseviers ord. Någon möjlighet att kontrollera hur prissättningen går till finns inte, eftersom Elsevier inte tillåter någon som helst insyn i sina beräkningsgrunder. Däremot informerar förlaget att prenumerationer prissätts utifrån följande kriterier:

  • Article volume
  • Journal impact factor
  • Journal usage
  • Editorial processes
  • Competitive considerations
  • Other revenue streams

Publiceringsavgifterna baseras på:

  • Journal impact factor
  • Editorial and technical processes
  • Competitive considerations
  • Market conditions
  • Other revenue streams

Det verkar därför inte som om prissättningen i första hand har sin grund i några direkta kostnader för förlaget. Trots vinstmarginaler som år efter år ligger runt 40% är Elseviers förhandlare inte beredda att göra några eftergifter för lärosätena. När behovet av kostnadsreduktioner påtalas, hävdar företaget tvärtom att det är nödvändigt med ytterligare prisökningar på förlagets tidskriftspaket. Inte utan anledning finns det många som uppfattar Elseviers inställning, intensiva lobbyarbete och hårdnackade förhandlingstaktik som provocerande.

För att sätta hårt mot hårt i förhandlingar med de vetenskapliga förlagen, ändrade de nederländska universiteten för några år sedan formerna för förhandlingar om konsortieavtal för att tvinga fram bättre villkor och en övergång till APC-finansierade tidskrifter. Bibliotekskonsortiet ersattes av en förhandlingsdelegation bestående av rektorer och administrativa chefer på lärosätena. I kraft av sin större tyngd lyckades förhandlarna sluta flera avtal med fördelaktiga villkor. Men i förhandlingarna med Elsevier tog det stopp.

Efter intensiva diskussioner, planer på en bojkott av Elsevier och ett längre uppehåll i förhandlingarna på grund av de vitt skilda uppfattningarna, kunde slutligen ett avtal presenteras. Exakt vad avtalet innehåller är visserligen konfidentiellt, men om någon av parterna har anledning att vara nöjd med resultatet, verkar det iallafall inte vara lärosätena.

I andra europeiska länder betraktades den nederländska förhandlingen som försvårad av att den gällde ett förlag med sin hemvist i Holland. Dessutom ansågs de nederländska forskningsvolymerna vara för begränsade för att kunna ge upphov till en tillräcklig förhandlingskraft. När det därefter var dags för Storbritannien och Tyskland att förnya sina avtal, var uppfattningen att det i dessa båda länder fanns en helt annan styrka bakom lärosätenas krav.

Nedan kommer jag kort att beskriva hur förhandlingarna förlöpte. Vi börjar i England.

Storbritannien

När förberedelserna för ett nytt brittiskt avtal med Elsevier påbörjades 2015 fanns redan ett femårigt avtal (2012-2016) på plats. Avtalet var med sina årliga kostnader på 38 miljoner pund det i särklass största avtal som bibliotekskonsortiet Jisc ansvarade för; det utgjorde ca 40% av summan av konsortiets samtliga tidskriftsavtal. Troligtvis är det också Elseviers största enskilda avtal med något konsortium i världen. Det brittiska avtalet är därmed ett prestigefyllt och viktigt avtal för båda parter.

Inför förhandlingarna förde Jisc samtal med lärosätena för att formulera de krav som skulle ställas på Elsevier. Kraven var huvudsakligen av två slag: dels önskades en förändrad prisbild, dels ett stöd för OA.

Genom inbyggda, årliga prisökningar inom ramen för det gällande avtalet betalade de brittiska lärosätena 12,5% mer för Elseviers tidskrifter under 2016 än vad de gjorde 2012. Därutöver betalar forskare från Storbritannien minst 3 miljoner pund årligen i form av APC till förlaget, vilket antagligen gör den brittiska marknaden till en av de mest lönsamma för Elsevier. Trots de stora förlagsintäkterna innehåller avtalet inte någon form av kostnadsreduktioner för lärosätenas tillkommande publiceringskostnader.

Priserna för Elseviers e-tidskriftspaket baseras på varje lärosätes tidigare prenumerationer på förlagets tryckta tidskrifter. Genom att hålla fast vid en prissättning som har sin grund i föråldrade prenumerationsbehov och äldre organisatoriska uppdelningar, har Elsevier kunnat ge en och samma produkt olika pris för olika kunder, vilket gjort de totala intäkterna större än vad de annars skulle ha varit.

Lärosätena krävde att anknytningen till tryckta tidskrifter skulle slopas och ersättas av en prismodell anpassad efter e-tidskrifter. Dessutom krävdes ett stopp för de inbyggda, årliga kostnadsökningarna och en öppenhet rörande enskilda lärosätens kostnader.

En prisreduktion för publiceringskostnader i hybridtidskrifter och enklare regelverk för Grön OA var de viktigaste OA-relaterade kraven. Med tanke på hur snabbt marknaden för vetenskaplig publicering förändras, önskades en kort avtalsperiod.

När Jisc och Elsevier i början av november 2016 meddelade att man enats om ett avtal, togs beskedet emot med en stor förväntan, som det snart visade sig att avtalet inte levde upp till. För att överhuvudtaget kunna sluta ett avtal hade Jisc tvingats lyfta bort kraven om OA för att försöka lösa dem i senare förhandlingar. Liksom tidigare är avtalet en konfidentiell handling och till mångas förvåning är det ett femårigt avtal med årliga kostnadsökningar.

Sammantaget verkar det alltså som om Elseviers största kund inte kunnat få annat än högst marginella avtalsförändringar. Trots sina erfarna och kunniga förhandlare är det inte troligt att Jisc lyckats mycket bättre än de holländska förhandlarna. I båda länderna är avtalen konfidentiella, vilket gör att detaljerna i dem inte blir kända.

Den 3 december 2016 lämnade tre brittiska forskare in en anmälan till den brittiska konkurrensmyndigheten, Competition and Markets Authority, i vilken de anklagar Elsevier för att missbruka sin ledande position på marknaden. Genom att hänvisa till behov av konfidentialitet på en marknad där konkurrens inte förekommer, har företaget kunnat vinna fördelar på sina kunders bekostnad, menar anmälarna. De pekar även på att marknaden för vetenskapliga tidskrifter domineras av ett litet antal förlag, som gör vinster på en nivå som är mångdubbelt större än i någon annan bransch. Genom att lärosätena skulle drabbas negativt av att ställa sig utanför avtalen saknas förutsättningar för förhandlingar mellan jämbördiga parter, vilket gör hela marknaden dysfunktionell och i behov av översyn och kontroll, anser forskarna.

Tyskland

Av tradition finns flera olika regionala bibliotekskonsortier i Tyskland, vilket förhindrat större, samlade förhandlingar med förlagen. På uppdrag av de tyska forskningsorganisationerna och lärosätena genom Allianz der deutschen Wissenschaftsorganisationen skapades 2014 en nationell organisation, Projekt DEAL, för att kunna genomföra nationella förhandlingar med de största vetenskapliga förlagen. Förhandlingarna har som målsättning att åstadkomma grundläggande förändringar av de nuvarande konsortieavtalen vad avser deras innehåll och prisbild samt att introducera ett obligatoriskt OA-inslag.

Enligt tidsplanen förväntades det första avtalet vara färdigförhandlat 2016 och börja gälla 2017. Elsevier var först ut.

Den 2 december 2016 meddelade Allianz der deutschen Wissenschaftsorganisationen att de avbrutit förhandlingarna eftersom Elseviers avtalsförslag inte baseras på en rimlig prissättning och inte innehåller OA. Istället kräver de ett nytt förslag som är anpassat efter de tyska kundernas krav. Elsevier har meddelat att de gör en paus i förhandlingarna för att återuppta dem i början av 2017.

Det är högst sannolikt att Elsevier presenterat i stort sett samma avtal för sina motparter i Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. Som en del av sin förhandlingsstrategi verkar förlaget vilja dra ut på diskussionerna för att sedan tvinga fram ett avtal i all hast strax före årsslutet, väl medvetna om att ett avtalslöst tillstånd innebär att motparten förlorar tillgången till förlagets tidskrifter. Ställda inför hotet att inte kunna tillhandahålla eftertraktade tidskrifter till sina forskare, kapitulerar förhandlarna och accepterar de små eftergifter som Elsevier kan tillåta sig.

Mönstret från Holland och England bröts dock i Tyskland, där förhandlarna verkar ha genomskådat strategin. Nu återstår att se vad de tyska forskarna anser. Kommer de att kunna vara utan Elseviers tidskrifter någon längre tid? Ett mycket intressant spel väntar, där Elsevier givetvis räknar med forskarnas indirekta stöd.

Att ge efter för de tyska kraven skulle kunna skapa en farlig situation för Elsevier. Hela företagets maktposition och ekonomiska styrka bygger på att aldrig ge upp någon av sina inkomstbringande strategier. Skulle det ske i Tyskland, skulle det kunna upprepas i andra länder, vilket skulle vara förödande för Elseviers vinster.

Men de tyska forskningsorganisationerna verkar också vara fast beslutna att fortsätta sin kamp. Åtminstone tills vidare. Om de ger upp verkar det som om OA kan riskera att förvandlas till en inkomstbringande publiceringsform i händerna på de förlag som OA en gång framstod som ett alternativ till.

Avslutande kommentarer

Genom att tydligt skilja på prenumerationer och APC kan Elsevier få tillgång till två olika budgetflöden hos sina kunder: bibliotekens förvärvsbudget som bekostar prenumerationsavgifter och den betydligt större forskningsbudgeten som bekostar publiceringskostnader. Att Elsevier envist hävdar att det är två olika flöden även ur ett förlagsperspektiv är givetvis häpnadsväckande, men ändå naturligt när man betraktar det ur ett företagsekonomiskt perspektiv.

Efter decennier av kraftigt ökande abonnemangskostnader, är möjligheten till tillväxt genom tidskriftspaket förhållandevis begränsad. Till detta kommer bibliotekens och lärosätenas växande protester mot prisnivåer och avtalsvillkor. OA skulle därmed ha kunnat bli ett allvarligt hot mot Elsevier, men på grund av hybridtidskrifterna har OA istället givit förlaget en möjlighet till betydligt kraftigare tillväxt än vad som annars skulle ha kunnat bli fallet. Tillväxtmöjligheten har uppkommit genom tillgången till ett stort antal organisationers forskningsanslag. Hur stora intäkter som kan genereras genom APC är svårt att bedöma, men potentialen är mycket stor. Det är därför viktigt för Elsevier att driva sin linje så länge som möjligt.

Om Elsevier skulle godta en beskrivning av att de tillämpar double dipping, skulle omedelbart dörren till en outforskad tillväxtpotential stängas. Elsevier fortsätter därför att gång på gång hävda att de inte ägnar sig åt double dipping och att prenumerationer och APC är helt olika saker även i hybridtidskrifter.

Med ett offset-avtal skulle dessutom båda budgetflödena minskas och, vad värre är, deras tidskriftspaket skulle utgöra grunden för kostnadsberäkningarna. Det senare är något som alla större förlag vill undvika. För förlagen är tidskriftspaketen endast ingången till en ny, ännu outforskad och potentiellt mycket stor marknad med APC. Det är i ljuset av detta som man bör se Springers offset-avtal, som medvetet flyttat fokus från prenumerationer till APC.

Eftersom affärsmodellen bärs upp av ett meritvärderingssystem som premierar publiceringar i ett fåtal stora förlags tidskrifter, har Elsevier många forskare och indirekt även deras lärosäten på sin sida. Att då hota med att inte sluta ett avtal räcker därför inte som förhandlingsstrategi för lärosätena. Först när ett stort antal kunder vägrar att skriva under avtal och visar att de kan klara sig utan Elseviers tidskrifter är det sannolikt att förlaget tvingas ändra inställning. Ironiskt nog kan ett konsortium göra det svårare att enas om drastiska åtgärder, trots att tanken bakom ett konsortium är att ge en större förhandlingskraft.

För den som hade förhoppningar om att finansiering med publiceringsavgifter skulle leda fram till ett byte av finansieringsmodell, kan det kanske vara intressant att få reda på att det i så fall inte gäller för det största vetenskapliga förlagets tidskrifter.

 


En beskrivning av Elseviers prissättningsmodell och No double dipping policy finns på förlagets webbplats:
https://www.elsevier.com/about/company-information/policies/pricing

Anmälan till Competition and Markets Authority:
https://www.martineve.com/2016/12/03/referring-elsevierrelx-to-the-competition-and-markets-authority/

Pressmeddelande från Allianz der Wissenschaftsorganisationen (endast på tyska):
https://www.leopoldina.org/uploads/tx_leopublication/2016_12_02_DEAL_01.pdf

Det här inlägget postades i Nyheter. Bokmärk permalänken.

En kommentar till No double dipping

  1. beaeel skriver:

    En engelsk översättning av det tyska pressmeddelandet finns här: http://www.leopoldina.org/uploads/tx_leopublication/Allianz_Verhandlungen_Elsevier_EN.pdf