Öppen inbjudan till symposium Open APC Sweden

I ett öppet publiceringssystem faktureras ofta forskarna själva för att publicera sina artiklar open access. Dessa kostnader finansieras till största del av bidrag från forskningsfinansiärer eller lärosätenas fakultetsmedel. Idag saknas en samlad överblick över de totala kostnaderna för den vetenskapliga publiceringen där författaravgifter, så kallade APC:er, utgör en ökande andel. Betydelsen av överblick och kontroll av publiceringskostnader har uppmärksammats och behovet av nationellt och internationellt samarbete är stort.

I samarbete mellan OpenAccess.se, SwePub och svenska lärosäten har Kungliga biblioteket inlett en pilotstudie för att undersöka möjligheterna att etablera en öppen nationell databas över kostnader för författaravgifter, s.k. Article Processing Charges (APC).

Symposium Open APC Sweden

Kungliga biblioteket bjuder in till ett symposium på temat öppna APC-data i Sverige. Symposiet är kostnadsfritt och sista anmälningsdag är den 14 november.

Tid: 25 november, kl. 9.30-15.00
Plats: Hörsalen, Kungliga biblioteket, Humlegården
Program: Symposium Open APC Sweden
Anmälan: till anmälningsformuläret

 

Varmt välkomna!

 

Publicerat i Bibliometri och analys, Finansiering, Konferenser, Möten, Open Access, Publiceringsmönster, SwePub | Lämna en kommentar

Text- och datautvinning, EU och licensavtal: Hur kan juridiken underlätta? (2/2)

☛ Detta är den andra delen av en text som börjar här.


Bra licensvillkor för TDM

Då kommer vi till en annan frågeställning: vad är bra licensvillkor för att forskarna optimalt ska kunna utföra TDM? För den som förhandlar licensavtal med förlagen kan det ibland vara svårt att veta om ett specifikt villkor som förlagen vill föra in är acceptabelt eller inte. En bra formulering som man kan få in i avtalet är ”TDM är tillåtet och forskaren äger rättigheter till resultatet”, utan att specificera ytterligare. På så sätt blir tillåtelsen helt öppen och forskaren behöver inte anpassa sig till eventuella regler.

Det är dock sällan som förlagen går med på sådana breda formuleringar. Här är några begränsningar som vi har noterat att förlagen ofta vill föra in i avtalen och hur man kan tänka kring dem, med utgångspunkten att man alltid ska ha som princip att ju mindre specifika villkor desto smidigare för forskarna att utföra TDM.

"Lens - Maison syndicale des mineurs" av Jérémy Jännick (PD)

”Lens – Maison syndicale des mineurs” av Jérémy Jännick (PD)

Materialet som kan utvinnas: man ska vara uppmärksam på hur avtalet definierar vilket material som ska kunna utvinnas. Text, siffror, tabeller, bilder och mer generellt all data är intressanta för TDM. Av denna anledning pratar man ibland om content mining istället för text and data mining. Hur materialet presenteras (artiklar eller böcker) borde inte spela någon roll och bör därför inte specificeras.

Informera förlaget inför varje TDM: vissa förlag vill kunna se hur deras material används och kräver att forskarna i förhand fyller i ett formulär eller meddelar dem innan TDM utförs. Detta innebär ett oönskat administrativt jobb för forskarna. Andra förlag skriver in i sina TDM-klausuler att man ska be om tillstånd för att kunna utföra TDM, vilket förstås är oacceptabelt. Hela poängen är att inte behöva be om tillstånd, utan att TDM ska vara tillåtet som standard.

Beskrivning av TDM-projekten: i samband med att vissa förlag kräver att bli informerade inför varje TDM-sökning vill de ibland att forskaren också ska beskriva vad projekten handlar om. Sådana formuleringar bör undvikas eftersom forskarna ska kunna välja att hemlighålla vad de arbetar med. Om förlaget insisterar kan man skriva i licensavtalet att förlaget endast får använda denna information i den utsträckning som krävs för att tekniskt möjliggöra TDM-sökningen.

Kommersiellt syfte med själva TDM-processen: ofta samarbetar aktörer som drivs av olika syften kring forskningsprojekt, t.ex. ett universitet och ett privat företag. Det är dock komplicerat att tydligt reda ut om syftet är kommersiellt eller icke-kommersiellt och vilka kriterier man ska använda. Ska organisationsformen vara styrande? En privat aktör kan ju agera ideellt och ett universitet ibland kommersiellt. Eller ska andelen finansiering som kommer från den aktör som agerar kommersiellt vara ett kriterium? Frågan är var gränsen ska gå i så fall (10 %? 50 %?). Forskning kan också börja som icke-kommersiell och senare utvecklas till ett kommersiellt projekt. Ur ett större perspektiv skulle en begränsning till icke-kommersiellt syfte kunna avskräcka TDM-investeringar och den samhälleliga potentialen skulle inte utnyttjas. Så länge man har laglig tillgång till materialet borde man kunna utföra TDM, oavsett syfte. Därför bör avtalet antingen inte specificera för vilket syfte TDM får göras, alternativt tydligt tillåta både kommersiellt och icke-kommersiellt syfte.

"Pays noir – Borinage" av Constantin Meunier

”Pays noir – Borinage” av Constantin Meunier

Belastning av förlagets servrar: en formulering som begränsar med en viss siffra hur många artiklar man får utvinna under t.ex. en timme ska undvikas eftersom vissa forskningsprojekt kan behöva söka i miljontals artiklar. Avtalet ska bara nämna att TDM ska belasta servrarna på ett rimligt sätt och inte störa deras normala drift.

API: ett sätt för förlagen att behålla kontroll på hur mycket TDM belastar deras servrar (och mer generellt att se hur deras material används) är att tvinga forskarna att använda ett specifikt gränssnitt, en så kallade API. Problemet är att dessa API:er är av mer eller mindre god kvalitet och forskaren måste anpassa sin TDM till API:ens möjligheter.

Lokal kopiering av materialet som ska utvinnas: istället för att använda förlagets API som ibland kan begränsa dem vill många forskare kunna spara ner materialet lokalt, i valfritt format (pdf, xml, etc.). Förutom att man undviker problemet med API (se ovan) innebär denna lösning att själva TDM inte belastar förlagets servrar. Och när forskaren utför sin TDM lokalt behöver hen inte avslöja för förlaget vilka algoritmer som används. Det är därför en fördel om avtalet tillåter lokal kopiering.

Lagringen av materialet efter TDM-utförandet: förlagen kräver ibland att materialet ska raderas så fort TDM-projektet är klart. Detta kan dock vara ett problem för forskningens reproducerbarhet. Istället bör materialet kunna lagras i ett säkert stängt repositorium.

Publicering och användning av TDM-resultatet: har förlaget någon form av upphovsrätt på det bearbetade verket, dvs resultatet av TDM? Eller handlar det bara om att presentera och tolka råa fakta? Detta är en komplex fråga som inte är föremål för denna artikel. Däremot kan man komma runt den och avtala i licensen att forskaren får göra resultatet offentligt och använda det som hen vill, även i kommersiellt syfte. Annars kan TDM-resultatet potentiellt få mindre spridning och återanvändning och samhället kan inte nyttja investeringarna av den offentliga forskningen.

"Miner with helmet and hydraulic drill in Sulitjelma" av ökänd fotograf (CC-By-SA)

”Miner with helmet and hydraulic drill in Sulitjelma” av okänd fotograf (CC-By-SA)

Max X bokstäver, Y ord eller Z meningar från materialet får reproduceras i TDM-resultatet: sådana siffror är bara godtyckliga. Rätten att citera som ingår i svensk lag och i många EU-medlemsländers lagstiftning gör att licensen inte borde behöva reglera detta. Däremot är det rimligt att förlaget kräver att TDM-resultatet inte inkluderar upphovsrättskyddat material (fulltext av artiklar eller bilder t.ex.).

Källhänvisa i TDM-resultatet: generellt borde forskaren hänvisa till vilket material som har använts för att komma fram till TDM-resultatet. Detta blir dock praktiskt omöjligt om utvinningen baseras på tusentals enskilda artiklar. Ett alternativ kan vara att källhänvisa till själva förlagets namn.

Ett sista råd till de som förhandlar med förlagen är att inkludera en klausul som föreskriver att de användarrätter som erbjuds av lagen inte kan uteslutas av licensavtalet. Mot bakgrund av det nya EU-direktivet (se första delen av texten) har vi i det följande exemplet lagt till en formulering med tanke på förekommande undantag i upphovsrätten som sannolikt kommer att implementeras nationellt:

Nothing in this Agreement shall be taken to restrict, limit or curtail any acts done or authorised by Licensee or Authorised Users in relation to the Licensed Materials or any part thereof which are or will be permitted under Swedish law during the Term. In the event of any conflict between the provisions of this Agreement and the provisions of Swedish law, the provisions of Swedish law shall prevail.

Laurent Fournier, licenshandläggare och juridiskt stöd för Bibsamkonsortiet, Kungliga biblioteket, och Jonas Holm, jurist, Stockholms universitetsbibliotek

Denna text är publicerad under licensen Creative Commons Erkännande 4.0 (CC-By).


Förutom de länkar som finns i texten har vi använt följande källor:

Cocoru, Diana och Boehm, Mirko, An analytical review of text and data mining practices and approaches in Europe – Policy recommendations in view of the upcoming copyright legislative proposal (May 1, 2016). Finns på http://www.openforumeurope.org/wp-content/uploads/2016/05/TDM-Paper-Diana-Cocoru-and-Mirko-Boehm.pdf
Independent expert group commissioned by the European Commission, Standardisation in the area of innovation and technological development, notably in the field of Text and Data Mining (April 2014). ISBN 978-92-79-36743-4; doi:10.2777/71122. Finns på http://ec.europa.eu/research/innovation-union/pdf/TDM-report_from_the_expert_group-042014.pdf
Filippov, Sergey, Mapping text and data mining in academic and research communities in Europe, The Lisbon Council (May 27, 2014). Finns på http://www.lisboncouncil.net/publication/publication/109.html
Publicerat i EU, Licenser, TDM | 1 kommentar

Text- och datautvinning, EU och licensavtal: Hur kan juridiken underlätta? (1/2)

Samtidigt som big data, open science och open access blivit etablerade begrepp i forsknings- och bibliotekskretsar de senaste åren talas det också alltmer om text- och datautvinning, text and data mining på engelska (TDM). Text- och datautvinning betyder att man på teknisk väg kan genomsöka stora mängder data som det skulle vara omöjligt att sammanställa resultat och slutsatser kring för hand.1 På så sätt kan man t.ex. kartlägga trender inom ett forskningsfält genom att samköra ett stort antal vetenskapliga artiklar inom loppet av några minuter.

Tekniken existerar redan idag men det finns stora juridiska frågetecken kring användningen av den till dess fulla potential. Som exempel kan nämnas cancerforskare vid Karolinska Institutet som arbetar med TDM för att kartlägga mekanismer bakom canceruppkomst, t.ex. för att förstå hur kemikalier orsakar cancer. Inom cancerforskningen är den vetenskapliga litteraturen mycket omfattande. För att kartlägga längre utvecklingstendenser och identifiera nya samband och mönster i data har forskare tillsammans med lingvister tagit fram TDM-baserade verktyg som hittills har analyserat sammanfattande abstracts av medicinska publikationer. Problemet är dock att fulltextversionerna inte är fritt tillgängliga för användning av TDM, vilket hämmar forskningens potential. En manuell genomgång av detta informationsmaterial skulle vara ogörligt.

Eftersom en utvinningsprocess genom TDM på material i en tidskriftsdatabas baseras på upphovsrättsskyddat material och rent tekniskt kräver att man gör en kopia av den data som ska undersökas är en central fråga om det kräver rättighetshavarens (d.v.s. förlagets) tillåtelse för att kunna utföra TDM. Rättsläget är idag oklart. Från bibliotekshåll har principen ”the right to read is the right to mine” hävdats: bibliotek som genom licens förvärvat läsrättigheter till material i en databas har också förvärvat rättigheterna att göra TDM på materialet. Förläggare och databasinnehavare har däremot hävdat att TDM är ett särskilt upphovsrättsligt förfogande som kräver uttrycklig separat licensiering och att TDM-resultatet borde anses som ett bearbetat verk utifrån det undersökta materialet. Frågan om huruvida samtycke behövs för en TDM-process på material som användaren har rätt att läsa har aldrig prövats i Sverige. Förmodligen skulle det i dagsläget krävas samtycke om frågan prövades rättsligt.

En juridisk men också praktisk fråga

Juridiskt finns det olika sätt att kunna få samtycke att utföra TDM. Samtliga har olika praktiska konsekvenser.

"Miner Wayne Gipson, 39, With His Daughter Tabitha, 3" av Jack Corn (PD)

”Miner Wayne Gipson, 39, With His Daughter Tabitha, 3” av Jack Corn (PD)

Ett första sätt är att forskaren ber om förlagets tillåtelse varje gång hen vill använda sig av TDM. Ur förlagets synvinkel kan detta ses som en användning av deras material som inte ingår i de klassiska läsrättigheterna som lärosäten förvärvar, och alltså som en anledning att kräva betalning av en extra avgift. Förutom de eventuella kostnaderna innebär denna lösning en administrativ belastning för forskaren och biblioteket (kontakta förlaget, skriva på ett avtal, betala en faktura, etc.) som kan få dem att avstå från att utföra TDM. Dessutom har många forskare ingen kompetens, och förväntas inte ha det, när det gäller att förhandla licenser.

Ett annat sätt att få samtycke är att få in en rätt till TDM i det licensavtal som lärosätet tecknar med förlaget, vilket innebär att så länge att man har rätt att läsa materialet har man också rätt att utföra TDM. En fördel med denna lösning är att lärosätet bara behöver förhandla en gång och sedan får alla forskare som är anslutna till det utföra TDM utan särskilt tillstånd under licensperioden. Men allt beror på hur bra förhandlingen av licensavtalet går: vissa förlag ställer svåra villkor som gör att utförandet av TDM blir mycket mindre smidigt i praktiken, ibland omöjligt. Praxis visar också att det inte går att få exakt samma villkor med alla förlag. I slutändan måste forskarna ta reda på vad man får och inte får göra beroende på vilket material man vill undersöka.

Mot dessa svårigheter skulle man kunna agera på lagstiftningsnivå och införa ett permanent undantag i upphovsrätten som tillåter utförande av TDM utan rättighetshavares tillåtelse, oavsett vad licensavtalen föreskriver. Storbritannien introducerade ett sådant undantag i sin nationella lagstiftning 2014. Alla forskare i Storbritannien får alltså använda sig av TDM-tekniken under samma villkor. Men eftersom forskning ofta sker över gränserna skulle det behövas en reform på högre nivå, till att börja med inom EU.

Samma TDM för hela EU

Idag finns inga enhetliga upphovsrättsliga regler kring TDM i Europa. Frankrike kommer snart att införa en undantagsregel i linje med den brittiska. I andra EU-länder pågar liknande diskussioner. Utanför Europa finns undantag i den nationella lagstiftningen i bland annat Japan och Israel. I USA kan TDM utföras under det upphovsrättsligt tillåtna användningsområden som brukar kallas fair use.

"ready to mine." av Matt Hintsa (CC-By-NC-ND)

”ready to mine.” av Matt Hintsa (CC-By-NC-ND)

Inom EU har det alltmer börjat uppmärksammas att det är en konkurrensnackdel för forskning och innovation att det råder tydligare regler kring TDM utanför EU. Därför har EU-kommissionen genom sitt pågående reformarbete med en EU-gemensam upphovsrätt (inom det som kallas digitala inre marknaden) identifierat lagstiftning kring TDM som ett område som behöver uppmärksammas när man gör en översyn av det så kallade Infosoc-direktivet. Detta är ett direktiv från 2001 som innehåller upphovsrättsliga undantag som medlemsländerna kan välja att implementera nationellt. Ett förslag om en sådan gemensam upphovsrättslig undantagsregel för TDM har diskuterats i EU-parlamentet under 2016. En diskussionspunkt har varit om undantagsregeln endast skulle vara för icke-kommersiellt bruk eller generell. Svårigheten ligger i att formulera en lagtext som ger forsknings- och innovationssektorn tillräckliga möjligheter för TDM samtidigt som den inte inkräktar på upphovsrättsinnehavarnas intressen. Detta är förstås föremål för ett intensivt lobbyarbete från båda sidor. I september 2016 lämnade Kommissionen sitt förslag till upphovsrättsreform i form av ett nytt direktivförslag. Detta innehåller, bland mycket annat, en gemensam upphovsrättsregel som tillåter TDM för offentliga forskningsinstitutioner. Förslaget kommer nu att behandlas inom EU:s lagstiftningsprocess under det närmaste året. Först när direktivet har beslutats kan lagstiftningen implementeras i varje medlemsstat.

Vad ska vi i Sverige göra så länge?

Det är svårt att säga hur mycket forskare i Sverige använder sig av TDM-tekniken idag men man kan i vilket fall säga att den juridiska miljön inte uppmuntrar dem att börja.2 Vissa licensavtal som lärosätena tecknar med förlagen (bland annat via Bibsamkonsortiet) innehåller TDM-klausuler men långt ifrån alla. För vissa lärosäten är det avsiktligt att de nuvarande licensavtalen inte nämner TDM. Även om det lämnar forskare i ett juridiskt vakuum vill man inte riskera att låsa in sig i sämre villkor genom avtalen än vad man skulle kunna få i framtiden genom lagstiftning. Det finns nämligen inga garantier för att den eventuella kommande EU-lagstiftningen som nämns ovan blir obligatorisk tillämplig. EU-lagstiftare kan bestämma att avtalsfriheten också ska gälla för TDM, med andra ord att lagstiftningen bara gäller om licensavtalen inte föreskriver speciella villkor.

Om ett kommande upphovsrättsundantag däremot blir obligatoriskt tillämpligt kan man under tiden med fördel förhandla TDM-vilkor i licensavtalen. Dessa villkor kommer att gälla tills lagen träder i kraft, även om de inte är optimala.

☛ Texten fortsätter här.

Laurent Fournier, licenshandläggare och juridiskt stöd för Bibsamkonsortiet, Kungliga biblioteket, och Jonas Holm, jurist, Stockholms universitetsbibliotek

Denna text är publicerad under licensen Creative Commons Erkännande 4.0 (CC-By).


Fotnoter

1. Mer specifikt innebär TDM att automatisera algoritmer och att driftsätta dem i programvara i syfte att aggregera information ur stora datamängder för vidare analys av mänskliga analytiker.
2. Det har visats att ”länder där akademiska forskare måste skaffa uttryckligt samtycke från rättighetsinnehavarna att utföra laglig TDM uppvisar en betydligt lägre andel av TDM forskningsresultat i förhållande till de totala forskningsresultaten” (egen översättning av: Handke, Christian och Guibault, Lucie och Vallbé, Joan-Josep, Is Europe Falling Behind in Data Mining? Copyright’s Impact on Data Mining in Academic Research (June 7, 2015). Finns på http://ssrn.com/abstract=2608513 eller http://dx.doi.org/10.2139/ssrn.2608513).
Publicerat i EU, Licenser, TDM | 1 kommentar

Save the date! Mötesplats Open Access 2017, 26 – 27 april

 Save the date!

Mötesplats Open Access (MOA) äger rum för 10:e gången 2017. Välkommen att boka in i kalendern redan nu! Det blir två spännande halvdagar med samtal och information kring aktuella frågor om open access. Konferensen arrangeras i samverkan mellan Kungliga biblioteket och Karlstads universitetsbibliotek. Mer information kommer i november.

Tid: Onsdag 26 april och torsdag 27 april 2017

Plats: Aula Magna, Karlstad universitet

Webb: openaccess.se

Hashtag: #moa17

Vi ses i Karlstad i vår!

Programkommittén för MOA2017 (Annelie Ekberg Andersson, Magnus Åberg, Nadja Neumann, Karlstads universitet, Margareta Fathli, KTH; Leif Friberg, Eva Spångberg, Stockholms universitet, Sara Kjellberg, Malmö högskola, Karl Isaksson, Beate Eellend, openaccess.se, Kungliga biblioteket)

Publicerat i Konferenser, Mötesplats Open Access MOA, Nyheter, Open Access, Workshop | Lämna en kommentar

”Att göra forskning tillgänglig för alla kräver mer stöd”

Debattartikel publicerad i Dagens Nyheter 2016-09-23

Vetenskapsrådet och Kungliga biblioteket tillgängliggör nu tillsammans med Sveriges lärosäten tusentals vetenskapliga artiklar publicerade av svenska forskare. Satsningen är ett led i att fritt på internet tillgängliggöra resultat från forskning som är finansierad med offentliga medel. EU-ländernas rege­ringar har enats om att gå över till ett öppet system, men det finns hinder på vägen. Den vetenskapliga publiceringen måste inte bara ske med öppen tillgång, så kallad open access, utan också till en lägre kostnad utan att det påverkar kvalitetsgranskningen. För att nå dit i Sverige måste flera aktörer agera. Det skriver Sven Stafström, Vetenskapsrådet, och Gunilla Herdenberg, Kungliga biblioteket på DN Debatt.

Att publicera sina resultat i tidskrifter eller i bokform har en lång tradition och är centralt i vetenskapligt arbete. Vetenskaplig publicering med öppen tillgång har utvecklats av engagerade forskare, bibliotekarier och förläggare med flera. Motiven är att utnyttja internet och ny teknik för kommunikation mellan forskare och det omgivande samhället, att utveckla forskningen genom att frigöra resultaten för alla forskare och att göra det till rimliga kostnader på ett område som idag präglas av ett fåtal stora kommersiella förlags monopolpriser. Öppenhet bidrar till kunskapstillväxt och konkurrenskraft samt inte minst delaktighet, engagemang och intresse för forskning. Med större tillgänglighet till vetenskapliga resultat ges också ökade möjligheter att reproducera resultaten och därmed förutsättningar för att motverka forskningsfusk.

Strategier för och krav på öppen tillgång till forskningsresultat ställs både på nationell, europeisk och internationell nivå av forskare, universitet och högskolor, forskningsfinansiärer och myndigheter. Samtidigt som resultaten ska vara öppna att ta del av måste publiceringen fungera som en kvalitetssäkring av forskningen och belasta forskningsbudgeten så lite som möjligt. Detta är ingen lätt uppgift, olika intressen står emot varandra och vi är långt ifrån en hållbar modell.

Idag är de flesta vetenskapliga publikationer inte öppet tillgängliga. De vetenskapliga artiklar som forskarna skickar in till tidskrifterna granskas av andra forskare som bedömer den vetenskapliga kvaliteten. Artiklarna som accepteras för publicering i en viss tidskrift blir sedan tillgängliga för de som prenumererar. Biblioteken på våra universitet och högskolor är de största prenumeranterna men kan inte prenumerera på allt och tvingas att prioritera hårt eftersom avgifterna ökar betydligt mer än konsumentprisindex.

De grupper som befinner sig utanför kretsen av prenumeranter måste betala för att läsa artiklar. Det betyder till exempel att läkare, lärare, beslutsfattare och andra för samhället viktiga funktioner riskerar att inte kunna ta del av de senaste forskningsresultaten. Speciellt olyckligt är detta för forskning som bekostas av skattemedel och vars resultat naturligtvis borde vara öppet tillgängliga för offentlig verksamhet.

Om en artikel i en prenumerationsbaserad tidskrift ska göras öppet tillgänglig kräver många förlag ytterligare en avgift. Forskningssystemet får alltså betala två gånger, först för prenumerationerna, och ovanpå det en avgift för att artikeln ska kunna läsas av alla. Det är ett naturligt agerande från en kommersiell aktör men givetvis i längden ohållbart för forskningssystemet.

Vi vill se en övergång till en affärsmodell som istället för prenumerationsavgifter bygger på publiceringsavgifter och där artiklar och böcker blir öppet tillgängliga – det vill säga gratis att läsa och ladda ner – direkt vid publicering. Det finns redan idag ett antal förlag som bedriver sin verksamhet på det sättet. Som regel är den sammanlagda kostnaden för publicering betydligt lägre i dessa öppet tillgängliga tidskrifter än i de traditionella prenumerationsbaserade tidskrifterna men här finns en annan problematik som forskningssystemet måste hantera.

Den kvalitetsbedömning som de vetenskapliga tidskrifterna står för spelar en mycket viktig roll i dagens forskningssystem, dels för kvalitetssäkringen av de forskningsresultat som publiceras men också för forskningsfinansiärer, universitet och högskolor som utnyttjar tidskrifternas kvalitetsbedömning när man bedömer forskarens meriter. Artiklar eller böcker som accepteras av tidskrifter eller förlag som refuserar en hög andel av det som skickas in uppfattas i regel stå för högre vetenskaplig kvalitet än de med hög acceptansgrad. Eftersom många öppet tillgängliga tidskrifter är relativt nyetablerade, och oftast inte har samma renommé som många etablerade prenumerationsbaserade tidskrifter, riskerar en forskare som publicerar i en sådan öppet tillgänglig tidskrift att bedömas som mindre meriterad när denne söker bidrag eller anställning.

Hur forskningsfinansiärer och ledningar och anställningsnämnder vid våra universitet och högskolor väljer att se på meritering, hur forskare väljer att publicera, vilken strategi universitets- och högskoleledningar väljer för sina bibliotek och hur förlagens affärsmodeller utvecklas kommer att bli avgörande för framtidens öppna publiceringssystem.

Vetenskapsrådet och Kungliga biblioteket vill se följande utveckling på kort sikt:

  • Inför den kommande forskningspropositionen måste regeringen under en övergångsperiod räkna med ökade kostnader för öppen tillgång.
  • Vetenskapsrådet satsar nu åtta miljoner kronor över drygt två år för att artiklar ska kunna laddas ner och läsas utan extra kostnader för forskarna och för allmänheten. Bidraget går till ett svenskt konsortium som förhandlar om prenumerationerna med tidskriftsförlagen.
  • Forskningsfinansiärer, universitet och högskolor måste aktivt och samordnat arbeta för lägre publikationskostnader och stimulera forskare till ökad publicering i öppet tillgängliga tidskrifter.
  • Vetenskapsrådet bör få ett uppdrag att utreda hur kvalitetssäkringen vid publicering av forskningsresultat kan upprätthållas på längre sikt.
  • För att långsiktigt kunna följa upp övergången till ett öppet publiceringssystem behövs en vidareutveckling av den nationella databasen SwePub. Kungliga biblioteket bör ges resurser för detta.
  • Forskningsfinansiärer, universitet och högskolor måste hitta alternativa och kompletterande sätt att bedöma enskilda forskares meriter.

På lång sikt kommer alternativa sätt att sprida vetenskapliga resultat att bli allt vanligare. Speciella databaser, publiceringsplattformar, arkiv och sociala medier används redan idag. Oavsett hur det kommer att se ut i framtiden, måste målet vara att vetenskaplig publicering inte bara är öppet tillgänglig utan också görs till lägre kostnad, med effektivare metoder och med bibehållen eller höjd kvalitet i granskningen av forskningsresultaten.

Gunilla Herdenberg, riksbibliotekarie och chef för Kungliga biblioteket

Sven Stafström, generaldirektör för Vetenskapsrådet

Publicerat i Nyheter | Lämna en kommentar

Vilken CC-licens för vilken open access?

Debatten kring öppen tillgång till vetenskapliga publikationer fokuserar ofta på finansieringsmodeller, mer sällan på vilken konkret form tillgängligheten borde ha. Den kan variera från enkel tillgång som möjliggör läsning av artikeln till rätten att återanvända den, till exempel i kommersiellt syfte. Vilken licens man väljer att tillämpa på artiklarna är således avgörande, men ses inte sällan som en detalj och hamnar ofta vid sidan av, trots att det kan påverka hur den öppna tillgången (open access) fungerar i praktiken.

I höst presenterar regeringen sin forskningsproposition där nationella riktlinjer för öppen tillgång förväntas att ingå. Vetenskapsrådet har föreslagit en målbild för 2025 där vetenskapliga publikationer som är resultat av offentligt finansierad forskning ska vara omedelbart öppet tillgängliga. Det föreslås också att ”det material som publiceras i open access-tidskrifter ska ha en Creative Commons-licens” redan 2020 utan att specificera vilken av de sex Creative Commons-licenser det ska vara (sid 11). ”Frågan om möjlighet till återanvändning och vidarebearbetning av publikationerna enligt licenser av Creative Commons måste utredas och aviseras i god tid innan ett införande [av nationella riktlinjer]. Forskningsbiblioteken har nämnts som lämpade att utreda detta” (sid 14).

Den här texten beskriver de olika omfattningarna av begreppet tillgång och Creative Commons-licensernas roll för open access. Texten förklarar även fördelen med att använda samma licens för alla publikationer och belyser varför denna licens borde vara den så kallade CC-By-licensen.

Vad menas med begreppet tillgång?

Vilken form av tillgänglighet talar man om när det gäller open access? En minsta gemensamma nämnare är att vem som helst ska kunna läsa en artikel gratis på internet. När en forskare publicerar sin artikel i en open access-tidskrift, parallellpublicerar den i ett digitalt repositorium eller lägger upp den på sin blogg blir den öppet tillgänglig. Vem som helst kan läsa artikeln utan att behöva betala någon avgift eller registrera sig.

Tillgängligheten av Blondinrikard Fröberg (CC-By)

”Tillgängligheten” av Blondinrikard Fröberg (CC-By)

Ett annat svar på denna fråga är att vem som helst, förutom att kunna läsa artikeln gratis, också ska kunna återanvända den på olika sätt. Detta kan också kallas för att artikeln blir öppet tillgänglig fast då i en mycket bredare mening. Det är detta förhållningssätt som genomsyrar Budapest Open Access Initiative från 2001, en central text i open access-rörelsens historia:

Med ”open access” […] menar vi att [publikationen] är fritt tillgängligt på internet och att det är tillåtet för alla att läsa, ladda ner, kopiera, distribuera, skriva ut, söka eller länka till fulltext av dessa artiklar, söka i dem för indexering, använda som data i mjukvara eller använda i vilket annat lagligt syfte som helst utan några andra finansiella juridiska eller tekniska barriärer än dem som finns för att få tillgång till internet.1

Peter Suber, filosof specialiserad på open access, inordnar detta förhållningssätt under kategorin ”libre open access”, en öppen tillgång som både tar bort prishinder och kravet att skaffa vissa tillstånd som de klassiska upphovsrättsreglerna kräver, till skillnad från ”gratis open access” där bara prishindret tas bort.

Vilken definition man lägger bakom begreppet tillgång beror alltså på vilket mål som vill uppnås med open access. Det första mer begränsade målet (att vem som helst kan läsa artiklarna) uppnås under de klassiska upphovsrättsreglerna och är uppfyllt så fort artikeln ligger tillgänglig på internet. Det andra bredare målet tillåter ytterligare användning av verket och kräver alltså en publikationslicens som beskriver hur verket får användas.

Open access-världen skapas med hjälp av CC-licenser

Användningsrättigheter till en artikel tillskrivs från början upphovsrättsinnehavaren (d.v.s. forskaren eller förlaget som forskaren har överlåtit sina rättigheter till). Enligt upphovsrättsreglerna är principen att all användning – förutom ett begränsat antal undantag, som bl.a. kopiering för privat bruk eller citaträtt – kräver tillåtelse från upphovsrättsinnehavaren.

Med hjälp av en licens kan hen välja att tillåta användning som upphovsrättsreglerna inte erbjuder. Till exempel säljer tidskriftsförlag prenumerationslicenser till universitet2 så att studenter ska kunna få tillgång till vetenskapliga publikationer och använda dem i vissa ändamål. Ett annat exempel – som är mer relevant i detta avseende – är när en forskare tar en licens i anspråk för att göra sin artikel öppet tillgänglig.

Ett enkelt juridiskt verktyg för att göra en vetenskaplig publikation öppet tillgänglig är Creative Commons-licenser (CC-licenser). De är licensmodeller som tagits fram av organisationen Creative Commons, en ideell förening som arbetar för spridning av kultur och kunskap. När en upphovsperson tillämpar en CC-licens på sitt verk avgör hen själv vilka rättigheter som andra har att använda verket. Detta kan till exempel gälla rätten att publicera en kopia av verket eller rätten att transformera det. Vem som helst får ta de här rättigheterna i anspråk, vilket innebär att man inte behöver kontakta upphovspersonen och be henom om tillstånd i förskott. CC-licenserna vänder på den klassiska logiken där man ber upphovspersonen om (och ofta köper) en licens för att använda verket. Upphovspersonen ger på eget initiativ rätten till alla att använda det. Istället för ”All rights reserved” blir det ”Some rights reserved”.

Här är en överskådlig kortfilm från Internetstiftelsen i Sverige som berättar mer om vad CC-licenser är:

I den akademiska världen har CC-licenser etablerat sig som standard för open access-publicering och gör att hundratusentals artiklar redan har publicerats öppet tillgängliga. Organisationen STM Association försökte för två år sedan introducera en rad mer restriktiva licenser vilket möttes av stort motstånd. Trots sådana initiativ har CC-licenser de facto blivit vedertagna licenser för open access-publicering.3

En enda CC-licens för open access

Varje CC-licens består av flera villkor som kan ses som restriktioner som man lägger på den mest generösa licensen CC-By. Med de olika kombinationerna av restriktioner kan man producera totalt sex licenser. Ju fler villkor man lägger till (NC – Non Commercial, ND – Non Derivative eller SA – Share Alike), desto färre användningsrättigheter ges. Det enda gemensamma villkoret för alla CC-licenser är Erkännandet (By – Attribution) som föreskriver att upphovsägaren alltid erkänns.

Vissa förlag erbjuder bara CC-By-licenser för sin open access-publicering. Detta gäller till exempel BioMed Central, The Royal Society, APS och Stockholm University Press. Andra, såsom Oxford University Press, Royal Society of Chemistry och Wiley, erbjuder flera CC-licenser, vilket brukar presenteras som en frihet för forskarna att kunna välja under vilka villkor de vill sprida sin forskning.

Men detta kan också leda till en större otydlighet i vad som menas med öppen tillgång. I vissa fall får man till exempel inte återanvända längre delar av artikeln i en annan artikel, utan bara sprida texten i dess helhet (Non Derivative), i andra fall får man till exempel inte inkludera artikeln i en antologi som sedan ska säljas (Non Commercial), etc. Det är av stor betydelse att förstå skillnaden mellan de olika CC-licenserna och de rättigheter och skyldigheter man har, men det kan ibland vara svårt att sätta sig in i, både för forskarna själva och för den breda allmänheten. Att behöva läsa instruktioner och förstå betydelsen av CC-licensen för varje enskild artikel är en komplicerande omständighet. En klar förenkling skulle därmed vara att en enda CC-licens används för alla vetenskapliga open access-publikationer.

En enda licens löser också problemet med icke-kompatibla licenser, vilket är känt sedan länge inom branschen för fri programvara. Eftersom det inte alltid går att kombinera två verk som är under två olika CC-licenser vore det enklare om alla verk hade samma licens.

CC-By möjliggör den fulla potentialen med öppen tillgång

Creative commons license spectrum av Creative Commons och Shaddim (CC-By)

”Creative commons license spectrum” av Creative Commons och Shaddim (CC-By)

Frågan är då vilken av de sex CC-licenserna som bör vara standard för open access. Som beskrevs ovan finns det olika grader av tillåtande genom licenserna. Många argument talar för att man bör välja den som är näst längst upp i spektret, d.v.s. CC-By.4

Ett första argument är att CC-By-licensen uppfyller kraven för Budapest Open Access Initiative: ”Den enda restriktionen för återanvändning och distribution och den enda rollen för upphovsrätt på detta område borde ges till författare så att de kan kontrollera deras verks integritet och rätten att erkännas och citeras på ett korrekt sätt.5 By-villkoret garanterar både integritet och erkännande.

En annan anledning till att använda CC-By-licensen som standardlicens för öppet tillgängliga publikationer är att stora forskningsfinansiärer som till exempel Wellcome Trust kräver denna licens.6 PASTEUR4OA rekommenderar också CC-By-licensen i sin open access-policy-mall för forskningsfinansiärer (se sid 20 i detta dokument). Ett förlag som bara publicerar med mer restriktiva licenser skulle inte kunna acceptera sådana artiklar.

Det finns även flera argument som visar varför NC- och ND-villkoren för open access-publikationer inte är nödvändiga och borde undvikas, och de listas nedan.7

Icke-kommersiell-villkoret / Non Commercial (NC)

Till att börja med är själva begreppet ”icke-kommersiell” problematiskt. Som exempel kan man ta en privat blogg som sprider en kopia av en fulltextartikel. Om denna blogg har en liten ruta med Google AdSense-reklam som knappt genererar tillräckligt med pengar för att betala för domännamnet, kan detta då ses som en verksamhet som drivs i kommersiellt syfte?8

Om man ser open access ur ett större perspektiv handlar syftet och grundtanken inte bara om rätten att gratis läsa en vetenskaplig artikel, utan om relationen mellan forskningen och det omgivande samhället. Man kan argumentera för att forskning som är finansierad av skattepengar ska kunna användas vidare för att stimulera ekonomin även inom andra områden. Om man förbjuder att resultaten av forskningsresultat används i kommersiellt syfte begränsar man den investering som har gjorts via skattepengar. Särskilt drabbas små och nya kommersiella aktörer som inte har råd att betala för mer tillåtande licenser.9

Commercial_vs_non-commercial_License

”Commercial vs non-commercial License” av Binda Vivek (CC-By-SA)

Andra argument mot NC-villkoret är att en bild i en CC-By-NC-tidskrift inte kan återanvändas i en vetenskaplig tidskrift som publiceras av ett kommersiellt förlag. Användandet av NC-artiklar i kurskompendier kan också vara problematiskt om universitetet agerar kommersiellt och tar betalt för kursen.10

Kommersiell användning kan också innebära att ett verk får större påverkan11, vilket Wellcome Trust illustrerar med ett talande exempel: ”Vem som helst får lägga upp CC-By-innehåll på vilken hemsida som helst, inklusive kommersiella sådana, vilket tillåter en mycket bredare spridning. Om till exempel ny forskning skulle publiceras som beskriver nya sätt att reducera plötslig spädbarnsdöd skulle detta kunna återpubliceras utan tillåtelse på Mumsnet och BabyCentre (båda mycket kommersiella hemsidor) för att nå fler föräldrar som inte vanligvis söker på tidskriftshemsidor eller repositorier som Europe PMC.12

Inga bearbetningar-villkoret / Non Derivative (ND)

Ett vanligt argument för Inga bearbetningar-villkoret är att det förebygger spridning av översättningar av dåligt kvalitet. Det stämmer att vem som helst får översätta och distribuera en artikel som inte är förelagt med denna begränsning. Men Erkännande-villkoret (By – Attribution) löser problemet. Detta villkor följer med alla CC-licenser och innebär att upphovspersonen ska erkännas i samband med att verket bearbetas. Om man översätter och distribuerar en CC-licensierad artikel ska man tydligt indikera att det är en översättning av den ursprungliga versionen (till exempel så här: ”Ursprunglig version av detta verk av [upphovspersonen] (CC-[villkor]). Fransk översättning av [översättare] (CC-[villkor])”).13

Ett annat argument beskrivs av Klaus Graf, arkivarie på RWTH Aachens universitet: ”Icke bearbetningar-villkoret är inte ett alternativ för vetenskapliga publikationer. Forskare och vetenskapspersoner bygger på sina företrädares verk för att stå på deras axlar. Att förbjuda bearbetade verk är inte logiskt om vetenskap och forskning ska ses som samarbete.14

Angående text- och datautvinning (text and data mining – TDM) är det fortfarande en juridisk debatt om ND-villkoret tillåter den eller inte.15 Om man anser att TDM-resultaten är ett bearbetat verk ur textmassan som analyseras måste forskarna skilja mellan ND- och icke-ND-licensierade artiklar när de utför en TDM (vilket kan vara problematiskt med en databas med tusentals open access-artiklar16). Om man däremot anser att TDM-resultaten är ett helt nytt verk som skapas av forskare har ND-villkoret ingen effekt. Men eftersom situationen är juridiskt oklar är det i nuläget tryggare att utföra TDM på open access-material som inte distribueras med ND-villkoret.

Avslutande kommentar

De juridiska och tekniska aspekter som beskrivs i denna text visar att frågan om publiceringslicenser har många konkreta konsekvenser. Det finns många argument för att alla open access-publikationer bör göras under CC-By-licensen. Annars skulle restriktionerna bli för många och potentialen med öpen tillgång skulle inte utnyttas fullt ut. Det är alltså viktigt att inkludera den här aspekten som en central punkt i alla kommande långsiktiga strategier för open access.

Laurent Fournier
Licenshandläggare och juridiskt stöd för Bibsamkonsortiet, Kungliga biblioteket

Denna text är publicerad under licensen Creative Commons Erkännande 4.0 (CC-By).


Fotnoter

1. Egen översättning av http://www.budapestopenaccessinitiative.org/read
2. Ofta via Bibsamkonsortiet i Sverige.
3. Förutom CC-licenser finns det en mängd andra s.k. ”fria licenser” men de används mest för konstnärliga verk eller programvara (se en lista t.ex. här).
4. CC0 beskrivas inte här eftersom den följer en annan logik.
5. Egen översättning av http://www.budapestopenaccessinitiative.org/read
6. I Sverige verkar varken Formas, Fortes, Riksbankens Jubileumsfond, Vetenskapsrådet eller Vinnova kräva någon specifik licens för open access-publicering.
7. Det tredje villkoret, Dela lika (SA), är mycket mindre problematiskt än de två andra. Det innebär att om ett verk har bearbetas och bearbetningen sprids vidare, ska det göras under samma licens som det ursprungliga verket.
8. Läs mer om denna fråga här (sid 11).
9. Även om ett verk publiceras under en licens kan upphovsrättsägaren alltid välja att parallellt bevilja en annan licens till en viss person. Exempel: ett förlag ger ut en artikel offentligt under en CC-By-NC licens och ett företag som behöver göra en kommersiell användning av artikeln kan köpa en ytterligare licens direkt från förlaget, utan att det påverkar den ursprungliga utgivningen under CC-By-NC-licensen.
10. Graf, K, Thatcher, S., Point & Counterpoint: Is CC BY the Best Open Access License?, Journal of Librarianship and Scholarly Communication, 2012, 1(1):eP1043. http://dx.doi.org/10.7710/2162-3309.1043
11. Ibid.
12. Egen översättning av https://blog.wellcome.ac.uk/2014/08/08/keeping-open-access-simple/
13. Mer information om hur man erkänner upphovspersonen till ett CC-licensierat verk hittar du här och här.
14. Egen översättning av Graf, K, Thatcher, S., Point & Counterpoint: Is CC BY the Best Open Access License?, Journal of Librarianship and Scholarly Communication, 2012, 1(1):eP1043. http://dx.doi.org/10.7710/2162-3309.1043
15. International Council for Scientific Information (ICSTI), Text and Data Mining, July 2009, sid 12., citerat i Triaille, J-P, Study on the legal framework of text and data mining (TDM), 2014, De Wolf & Partners, European Union, sid 35. http://ec.europa.eu/internal_market/copyright/docs/studies/1403_study2_en.pdf
16. Elementen ali:license_ref från NISO Access License and Indicators Recommended Practice (RP-22-2015) skulle kunna hjälpa med detta.
Publicerat i Creative Commons, Policy, TDM, Vetenskapsrådet | Lämna en kommentar

Vägen till offset-avtal

Detta inlägg är skrivet av Thomas Mattsson, bibliotekarie på Jönköping University, och är tidigare publicerat på hans blogg ”Bibliotekshorisonten”. Följ gärna hans blogg för fler intressanta inlägg, bl.a. om open access.

På väg mot offset-avtal

Universitets- och högskolebibliotek har under flera decennier tvingats acceptera kraftigt stigande kostnader för sina abonnemang på vetenskapliga tidskrifter. Inte ens en övergång till digital publicering har haft någon effekt på prisökningstakten. Istället har e-tidskrifterna förändrat marknaden och förvandlat den från att ha dominerats av abonnemang på enskilda tidskrifter till att huvudsakligen bestå av abonnemang på tidskriftspaket (big deals).

Tillgången till ett stort antal tidskrifter genom paketlösningar har dock visat sig medföra en snabbt ökande kostnad, som dessutom ökat betydligt snabbare än bibliotekens förvärvsanslag, vilket resulterat i att de flesta vetenskapliga biblioteks förvärvsbudget till största delen låsts fast i fleråriga abonnemangsavtal för tidskriftspaket. Kostnaden för dyrbara tidskriftspaket har på det sättet gradvis minskat utrymmet för andra litteraturinköp. Den lönsamma marknaden för vetenskaplig publicering har under tiden kommit att domineras av ett fåtal förlag med allt större makt och ännu större vinster.

Fri tillgång till resultaten av offentligt finansierad forskning genom open access (OA) framstod därför för många som en möjlighet att bryta kostnadsutvecklingen och minska förlagens makt över den vetenskapliga publiceringen. Vägen från tanke till handling har dock varit lång och under tiden har förlagen haft goda möjligheter att utveckla vinstgivande affärsmodeller för OA.

När slutligen politiker och forskningsfinansiärer började kräva OA-publicering kunde förlagen presentera två modeller: dels publicering i sina egna, nystartade OA-tidskrifter, dels publicering i de traditionella tidskrifterna, vilka öppnats upp för att göra enstaka artiklar tillgängliga som OA (hybridtidskrifter). För att bekosta OA-publicering introducerades en ny betalningsprincip i form av en publiceringsavgift (article processing charge, APC) som gör det möjligt att finansiera OA-tidskrifter och enstaka artiklar i hybridtidskrifter.

Författar- eller publiceringsavgifter är en kostnad som endast betalas av de forskare som från sina lärosäten eller forskningsfinansiärer har ett krav på omedelbar OA-publicering (gyllene OA). Deras artiklar blir därmed fritt tillgängliga för andra i de rena OA-tidskrifterna och syns som enstaka fria artiklar i innehållsförteckningarna för hybridtidskrifterna. Övriga artiklar i hybridtidskrifterna är endast tillgängliga genom prenumerationsavtal. Forskare från ett mindre, men ökande, antal lärosäten finansierar därmed andra forskares tillgång till vetenskapliga artiklar.

Situationen är dock inte så skev som den först verkar vara. Det finns nämligen ett alternativ till gyllene OA i form av grön OA, som innebär att artiklar publicerade i prenumerationsbaserade tidskrifter laddas upp i öppna publiceringsarkiv med den textversion som accepterats för publicering. Förlagen behåller på så sätt rättigheten till slutpubliceringen i tidskriften, medan artikeln kan parallellpubliceras i en annan version som har fri tillgång. Grön OA har länge varit den populäraste formen av OA eftersom den inte medför några författaravgifter. Antalet artiklar som parallellpublicerats har därför stadigt ökat år för år.

Förlagen har dock betraktat grön OA som ett potentiellt stort problem, eftersom grön OA hotar den lönsamma marknaden för big deals. Biblioteken, som är de vetenskapliga förlagens utan jämförelse största kundgrupp, skulle med grön OA kunna säga upp många av sina abonnemang. För att förhindra att det sker, har förlagen infört embargoperioder som avgör hur snabbt efter tidskriftspublicering som en parallellpublicering kan ske. Embargoperioderna kan i många fall vara flera år.

Kraven på gyllene OA har sitt starkaste fäste i en handfull europeiska länder, som inte bara förespråkar gyllene OA, utan även börjat söka stöd för planer på en övergång från det nuvarande, prenumerationsbaserade publiceringssystemet till ett helt avgiftsfinansierat publiceringssystem. En sådan övergång skulle lösa problemet med att endast några betalar kostnaden för övergången, medan andra inte gör det. Genom ett avgiftsfinansierat system blir alla tvungna att betala. I flera europeiska länder drivs nu frågan i förhandlingar med förlagen. EU har till och med satt upp en tidsplan med målet att övergången skall vara klar redan år 2020.

Förlagen, som naturligtvis inte vill förlora sin befintliga marknad för vetenskapliga tidskrifter, har anledning att glädja sig åt såväl kraven på en kort övergångstid, som kraven på ett avgiftsfinansierat publiceringssystem. En snabb övergång till ett nytt publiceringssystem är i praktiken endast möjligt att genomföra tack vare hybridtidskrifterna, vilket får till följd att den nuvarande förlagsstrukturen kan bevaras. Genom att alla artiklar kommer att finansieras med författaravgifter har hotet från grön OA förvandlats till vinstmöjligheter med gyllene OA.

Förlagen har två inkomstkällor för sina hybridtidskrifter: prenumerationsavgifter från biblioteken och publiceringsavgifter (APC) från forskarna. Därmed blir hastigheten för en övergång till ett avgiftsfinansierat publiceringssystem av stor betydelse. Ju längre tid övergången tar, desto större blir den samlade kostnaden för lärosätena och de totala intäkterna för förlagen. Därav de politiska önskemålen om en kort övergångstid. På det sättet är hybridtidskrifterna samtidigt både problemet och lösningen på samma problem.

Lärosäten, vars forskare publicerar sig i form av gyllene OA i hybridtidskrifter, får betala både abonnemangsavgifter och APC för samma tidskrifter, ett fenomen som kommit att kallas double dipping. Resultatet har blivit kraftigt ökande kostnader för lärosätena och allt större vinster för förlagen.

För att hantera de dubbla kostnaderna har lärosätena börjat ställa krav på en minskning av prenumerationskostnaderna i proportion till utgifterna för författaravgifter. Genom förhandlingar mellan bibliotekskonsortier och förlag har kraven kunnat omsättas i avtal, baserade på principen för så kallad offsetting, dvs att en ny kostnad balanseras av att en annan kostnad minskar. Avtalen har därför kommit att kallas offset-avtal. Syftet med dem är att reducera lärosätenas samlade kostnader för publicering och tidskriftsprenumerationer.

Offset-avtal

Offset-avtal är inte en standardiserad avtalstyp, vilket fått till följd att varje förlag har utformat egna avtalsvillkor utifrån sina bedömningar och beräkningar. Det finns därför flera olika typer av avtal med varierande innehåll. I vissa offset-avtal görs en reduktion av prenumerationskostnader, i andra ges rabatter på kommande författaravgifter. Den gemensamma nämnaren är att avtalen inkluderar kostnader som tidigare inte funnits (publiceringsavgifter) och kostnader som blivit alltför stora (prenumerationsavgifter). Summan av kostnaderna blir därför i ett offset-avtal betydligt högre än de tidigare abonnemangskostnaderna.

Även om de skulle vara korrekta, gäller inte Max Planck-Institutets beräkningar (som kommit fram till att bibliotekens samlade prenumerationskostnader är tillräckligt stora för att finansiera APC-kostnaderna) för en övergångsperiod där de båda kostnadstyperna löper parallellt. Merkostnaden för offset-avtalen behöver därför finansieras. Eftersom offset-avtalen i många fall medför mer än en fördubbling av de belopp som ett lärosäte betalar till ett förlag, behövs i de flesta fall en kombination av externa tillskott och omdisponeringar av medel i lärosätets budget.

Offsetting kan ske på internationell, nationell och lokal nivå. Elsevier har förklarat att förlaget inte förhandlar om offset-avtal, utan istället automatiskt sänker prenumerationskostnaderna för alla kunder i proportion till summan av de författaravgifter som erlagts. Om till exempel en tidskrift får 15% av sina intäkter från APC kommer prenumerationskostnaden att sänkas med 15% för alla prenumeranter. Eftersom tidskrifterna ingår i paket och Elsevier prissätter paketet och inte de ingående tidskrifterna var och en för sig, är förfarandet i praktiken omöjligt att kontrollera.

Kontrollmöjligheterna är störst på nationell och lokal nivå, men är ändå begränsade eftersom många lärosäten ännu inte har några säkra sammanställningar av vare sig antalet OA-publiceringar eller storleken på de författaravgifter som erlagts. Bristen på statistik gör det därför svårt att bedöma rimligheten av de beräkningar som ligger till grund för avtalen. Situationen blir inte bättre av att beräkningsgrunderna för de totala författaravgifterna i många fall bygger på uppskattningar av publiceringsvolymer som sedan prissätts med mycket höga författaravgifter.

Eftersom förlagens rena OA-tidskrifter inte ingår i de tidskriftspaket som bibliotek abonnerar på, ingår de heller inte i offset-avtalen, som därför alltid baseras på den dyraste formen för OA-publicering – den i hybridtidskrifter. Att ett lärosäte har ett offset-avtal med ett förlag, innebär inte att lärosätet därmed slipper betala författaravgifter till förlagets rena OA-tidskrifter.

De olika typerna av offset-avtal och de många ingående osäkerhetsmomenten i dem, gör att de betraktas som pilotavtal. Trots det sluts avtalen för lika långa tidsperioder som de abonnemangsavtal som de ersätter.

Ett generellt problem med offset-avtalen är att de inte löser annat än ett temporärt problem. På vilket sätt avtalen skall få en fortsättning och därmed leda till ett långsiktigt byte av publiceringsmodell och vad som skulle hända om så inte blir fallet, finns det inte något avtal om.

Behovet av offset-avtal

Utgångspunkten för offset-avtalen är att det finns ett krav på en snabb övergång till OA med ett helt avgiftsfinansierat publiceringssystem som slutmål och att det samtidigt finns en tydligt uttalad politisk acceptans av hybridtidskrifter. Den enda anledningen till ett behov av offset-avtal är egentligen att forskningsfinansiärer tillåter och ersätter kostnader för författaravgifter i hybridtidskrifter. Om detta inte accepteras, behövs inte offset-avtal. I Norge och Tyskland har det därför hittills inte funnits några sådana avtal. Däremot finns offset-avtal i länder där en snabb övergång till avgiftsfinansierad publicering är ett politiskt krav. Utan hybridtidskrifter skulle den förda OA-politiken i Storbritannien, Nederländerna och Österrike inte kunna vara möjlig.

I Storbritannien, som var först ut med krav på en omläggning av finansieringssystemet för vetenskapliga tidskrifter, finns den politiska uppfattningen att kostnaden för en övergång till ett avgiftsfinansierat publiceringssystem skall fördelas lika mellan lärosäten och förlag. När det snabbt visade sig att lärosätena inte hade någon möjlighet att på egen hand klara av de stora merkostnader som de drabbades av, tillfördes statliga medel för att täcka kostnaderna. Den brittiska staten står därmed som garant för att omläggningen i Storbritannien inte påverkar den ekonomiska situationen för förlagen och deras tidskrifter.

Trots de extra medel som tillförts och de ökande vinster som förlagen därmed har kunnat uppvisa, har förlagen inte visat något större intresse av att själva bidra till övergångsfinansieringen, dvs att minska sina vinster. Offset-avtalen, som måste ses i ljuset av att de utvecklats i Storbritannien och anpassats efter den brittiska politiken, är därför även ett försök att få förlagen att ta en del av sitt ansvar.

Erfarenheter av offset-avtal

De första offset-avtalen slöts i Storbritannien, där den förda OA-politikens höga kostnader för lärosätena tidigt ledde fram till diskussioner om double-dipping och total cost of publication. Därefter har offset-avtal slutits i Nederländerna och Österrike. Det fjärde landet där ett nationellt offset-avtal slutits med ett förlag är Sverige. Det är ännu för tidigt att utvärdera effekterna av offset-avtalen i något av länderna. Praktiska erfarenheter från arbetet med offset-avtalen i Storbritannien börjar dock bli tillgängliga.

För närvarande finns brittiska offset-avtal med IOP, Royal Society of Chemistry, SAGE, Springer, Taylor & Francis och Wiley. Avtalen har förhandlats fram av det brittiska bibliotekskonsortiet, Jisc, som under våren och sommaren 2016 arrangerade ett antal olika workshops för att få information från både lärosäten och förlag om hur offset-avtalen fungerar i praktiken. Den bild som trädde fram innehöll såväl positiva som negativa inslag.

Även om de flesta lärosäten är nöjda med avtal som reducerar deras samlade kostnader till förlagen, finns det flera mindre institutioner som inte har de ekonomiska ramar som krävs för att finansiera de merkostnader som blir följden av offset-avtalen. Trots den brittiska statens delfinansiering av avtalen är kostnaderna ändå för höga för några lärosäten.

Offset-avtalen har visat sig vara arbetskrävande att använda sig av. Förutom de många skillnaderna mellan avtalen medför de flesta avtal en omfattande administrativ arbetsinsats för lärosätena. Varje avtal är i sig arbetskrävande, tillsammans ger de upphov till en förvirring som leder till frustration och behov av ännu mer administration. Några avtal är så svårhanterliga att vissa lärosäten inte ens bryr sig om att använda de APC-rabatter som avtalen var avsedda att leda till. Avtalet med Springer utmärker sig dock genom att vara det mest lättadministrerade offset-avtalet. Jisc hoppas därför att Springer-avtalet kan tjäna som modell för kommande offset-avtal.

Forskarnas reaktioner är blandade. Några är tacksamma för rabatterna, andra uppfattar dem som försök att styra deras publicering till specifika förlag. De negativa reaktionerna har gjort att avtalen överhuvudtaget inte marknadsförs på alla lärosäten. För lärosäten som producerar få vetenskapliga artiklar har offset-avtalen visat sig endast ha ett begränsat värde, som dessutom i många fall äts upp av ett omfattande administrationsbehov. Lärosäten där forskarna i första hand använder sig av grön OA, har naturligtvis inte ens något behov av avtalen.

Vad gäller förlagskontakter finns ett generellt missnöje med hur de fungerar. Långsamma svarstider och utebliven OA-publicering trots betald författaravgift är inte helt ovanliga problem.

Eftersom offset-avtalen ger förlag och lärosäten en möjlighet att anpassa sig efter nya förutsättningar, finns en viss förståelse för de uppkomna problemen. Men det återstår ännu mycket arbete för att få till stånd enhetliga och lättanvända avtal.

För förlagen har offset-avtalen visat sig vara en bra affär. De olika förlagens intäkter från APC ökar snabbare än vad de annars skulle ha gjort och deras tidskrifter får genom avtalen möjlighet att publicera artiklar från forskare som annars kanske inte skulle ha vänt sig till dem. Det brittiska Springer-avtalet har till exempel medfört att antalet OA-publicerade artiklar från brittiska forskare i Springers hybridtidskrifter under de första fem månaderna 2016 var 25% fler än under hela 2015.

Avslutande kommentarer

Gyllene OA med hybridtidskriftspublicering är inte den enda vägen till OA, men däremot antagligen den dyraste. Om det inte finns en tvingande nationell policy för en snabb omställning till ett avgiftsfinansierat publiceringssystem för vetenskapliga tidskrifter, i vilken hybridtidskrifter är en accepterad publiceringskanal, förefaller det lämpligt att inte sluta offset-avtal.

Fördelen med en policy för gyllene OA som inkluderar hybridtidskriftspublicering är att ett mycket stort antal tidskrifter omedelbart blir tillgängliga för OA-publicering. Nackdelen är att de problem som skapats av höga kostnader och ett fåtal förlags marknadsdominans förblir olösta.

I ett internationellt perspektiv dominerar uppfattningen att grön OA är att föredra framför gyllene OA. Den OA-politik som förs i vissa länder i Europa kan eventuellt resultera i nationella övergångar till avgiftsfinansierade publiceringssystem för ett mindre antal länder, medan övriga världen håller fast vid grön OA. En sådan utveckling är tyvärr inte helt osannolik. Ur ett förlagsperspektiv skulle det kanske till och med kunna vara det mest lyckosamma, eftersom det ytterligare skulle stärka hybridtidskrifternas ställning och öka förlagens samlade intäkter.

Dragkampen mellan de två formerna för OA pågår för fullt, med förlagen som inflytelserika pådrivare. Oavsett utfallet verkar de stora, vetenskapliga förlagen kunna tjäna på resultatet, såvida inte lärosäten och forskningsfinansiärer tillsammans utvecklar nya, fungerande alternativ för fri tillgång till publicerade resultat från offentligt finansierad forskning.

Det missnöje med förlagen som ledde fram till OA verkar finnas kvar och borde kunna användas för att finna nya lösningar på publiceringsfrågorna. Med tanke på de kostnader som hybridtidskrifterna för med sig, verkar det iallafall inte saknas pengar som skulle kunna användas för att stödja och utveckla alternativa modeller.

 


 

Jisc har publicerat principer för offset-avtal:
https://www.jisc-collections.ac.uk/Global/News files and docs/Principles-for-offset-agreements.pdf

ESAC har sammanställt ett dokument som kan tjäna som utgångspunkt och checklista vid förhandlingar med förlag om offset-avtal:
http://esac-initiative.org/joint-understanding-of-offsetting/

En kort presentation av de off-setting workshops som arrangerats av Jisc under 2016 har publicerats:
https://scholarlycommunications.jiscinvolve.org/wp/2016/08/05/jisc-off-setting-workshops-helping-universities-get-the-most-from-the-deals/

Jisc har även publicerat en halvårsuppföljning av sitt offset-avtal med Springer (Springer Compact):
https://scholarlycommunications.jiscinvolve.org/wp/2016/07/06/the-springer-compact-offset-model-update-on-progress/

Publicerat i Nyheter | Lämna en kommentar

Nasjonale retningslinjer for åpen tilgang til forskningsresultater i Norge

Gästblogg av Lars Wenaas och Nina Karlstrøm, CRIStin, Norge

Den 15.juni 2016 leverte en arbeidsgruppe oppnevnt av Kunnskapsdepartementet et forslag til nasjonale retningslinjer for åpen tilgang til forskningsresultater. Som hovedmålsetting valgte arbeidsgruppen å legge seg på det samme ambisiøse mål som EU; 100 % åpen tilgang innen 2020, det er også en klar gull-profil på retningslinjene.

Med dette fulgte Norge i fotsporene til Storbritannia som i 2012 fikk sin Finch-rapport, og Sverige som i 2015 lanserte sitt forslag til nasjonale retningslinjer. Vi i CRIStin som arbeider med Open Access har hele tiden vært inspirert av arbeidet i Storbritannia og Sverige, og ble derfor glade og spente da Kunnskapsdepartementet oppnevnte en arbeidsgruppe for å oppnå det samme i Norge. Arbeidsgruppen bestod av forskere fra ulike forskningsinstitusjoner, samt representanter fra Norges forskningsråd og de regionale helseforetakene. CRIStin var sekretariat for gruppen.

Forslaget beskriver målene og retningslinjene, men har også et avsnitt om tiltak og forutsetninger for å lykkes, samt et eget kapittel med bakgrunn og drøftinger. De nasjonale retningslinjene er enda ikke vedtatt, men er på høring i disse dager før endelige behandling i departementet.

De foreslåtte retningslinjene sier at

  • forskere finansiert av norske offentlige midler skal som førstevalg publisere sine vitenskapelige artikler i tidsskrift med åpen tilgang (såkalt Gull Open Access).
  • forskere som velger tidsskrift uten åpen tilgang, skal gjøre artikkelen åpent tilgjengelig i et vitenarkiv (såkalt Grønn Open Access). Tilgang bør gis maksimalt seks måneder etter publisering for STM-fagene (Science, Technology and Medicine) og tolv måneder for humaniora og samfunnsvitenskap i tråd med EU-kommisjonens anbefalinger.
  • alle forskningsutførende institusjoner skal sørge for at deres forskningsartikler deponeres i et egnet vitenarkiv senest ved publiseringstidspunktet, uavhengig av publiseringskanal og uavhengig av om det er mulig å gjøre dem åpent tilgjengelig. Deponering er en forutsetning for at artiklene skal telle i den resultatbaserte omfordelingen.
  • institusjoner og konsortier som forhandler avtaler med forlag om kjøp av tilgang til elektroniske ressurser skal sørge for at avtalene inneholder tiltak som
    1. muliggjør åpen tilgang,
    2. er transparente med hensyn til betingelser og
    3. gjør at overgangen til åpen publisering ikke endrer kostnadsbildet vesentlig.
  • offentlige forskningsfinansierende institusjoner skal bidra til å dekke kostnader til åpen publisering. Private og ideelle organisasjoner som finansierer forskning oppfordres til det samme.
  • alle forskningsutførende og forskningsfinansierende institusjoner skal etablere eller revidere egne retningslinjer for åpen tilgang i tråd med de nasjonale retningslinjene.
  • alle forskningsutførende institusjoner skal legge til rette for infrastruktur og administrative rutiner som gjør det enkelt for forskerne å følge retningslinjene.

Forutsetninger og tiltak

For at Norge skal lykkes med sine ambisjoner foreslår gruppen en rekke tiltak og trekker frem flere forutsetninger for å nå målet. Det viktigste er å gi et insentiv for å velge åpen tilgang, dette foreslås ved  å innføre en faktor for åpen publisering i publiseringsindikatoren. Publiseringsindikatoren er den ordning hvor en forskningsartikkel gir økonomisk uttelling for forskningsinstitusjonene. En forsker skal altså belønnes litt ekstra for Open Access-publisering.

Et annet foreslått insentiv er at fagrådene som nominerer godkjente kanaler til nivå 2 i det norske kanalregisteret prioriterer kanaler med åpen tilgang hvis det kan velges mellom flere kanaler av omtrent samme kvalitet. Dermed kan Open Access-tidsskrift få en høyere status også i vårt eget belønningssystem.

Et viktig tiltak er et krav om at hvis et forskningsresultat skal telles med i publiseringsindikatoren må den deponeres (men ikke automatisk tilgjengeliggjøres) i et vitenarkiv, uansett om den er gull eller grønn. Dette vil forhåpentligvis sikre at nær 100 % av den norske produksjonen vil finnes i et vitenarkiv og at potensialet for at abonnementsbaserte grønne artikler gjøres åpent tilgjengelig, øker betraktelig. For å få dette til må alle forskere ha tilgang til et slikt arkiv. Arbeidsgruppen mener den beste måten å løse dette behovet på vil være å etablere et felles nasjonalt vitenarkiv siden det er ressursbesparende at hver artikkel kun lagres og rettighetsklareres én gang. Gruppen anbefaler at deponering av artikler skjer gjennom opplasting i vårt nasjonale forskningssystem CRIStin.

Åpen tilgang til forskningsresultater er et komplekst tema, og gruppen anbefaler at det settes i gang informasjonsarbeid mot forskere for å øke bevisstheten. Institusjonene anbefales å bistå forskere med informasjon i den praktiske prosessen om hvilke valg som kan og bør treffes, og hvilke konsekvenser disse har.

Det foreslås å opprette en nasjonal styringsgruppe som skal ha ansvaret for å følge opp de tiltakene og den videre utviklingen innen åpen tilgang. CRIStin er foreslått som sekretariat for en slik styringsgruppe. Rapporten trekker også frem at CRIStin allerede har et oppdrag om å bygge opp indikatorer og statistikk for åpen tilgang og at det viktig at dette arbeidet videreutvikles.

CRIStin forhandler lisenser på vegne av norske fag- og forskningsinstitusjoner. Arbeidsgruppen støtter det fortsatte arbeidet med å forhandle med forlagene om overgang til åpen publisering, samt at CRIStin deltar i og styrker de internasjonale samarbeidet rundt alternative modeller for åpen publisering.

Hele rapporten kan leses her.

Publicerat i Nyheter | Lämna en kommentar

Svensk debatt om öppen tillgång/open access

Under sommaren pågick i svensk media en intressant och viktig debatt på temat öppen tillgång. I början av juni skrev Anders Kastberg, professor vid Université Nice Sophia Antipolis, en debattartikel i Universitetsläraren under rubriken ”Sluta behandla open access som en väckelserörelse”. Kastberg menade i sin artikel att det demokratiska huvudargumentet för att göra forskning, som har finansierats av statliga medel, öppet tillgänglig för allmänheten är ett luftslott, eftersom det handlar om avancerade artiklar som är avsedda för experter. I en replik till detta skrev bland andra Wilhelm Widmark, överbibliotekarie vid Stockholms universitet, en artikel med titeln ”Experterna finns även utanför akademin”. I artikeln betonades också att det även finns markanta skillnader i hur stor tillgång till vetenskaplig information som forskarna inom akademin har, beroende på hur höga prenumerationsavgifter som biblioteken vid de olika lärosätena har råd att betala för.

I slutet av juli publicerade SvD Debatt artikeln ”Alla bör få ta del av vetenskapen” av Calle Nathanson, Svensk biblioteksförening och Cissi Billgren Askwall, Vetenskap & Allmänhet. Författarna gav uttryck för stora förväntningar på att regeringens kommande forskningsproposition kommer innehålla en konkret färdplan för en svensk väg mot öppen vetenskap. I artikeln listades även vad som anses behövas för att visionerna om ett öppet vetenskapssystem kan bli verklighet i Sverige. I repliken ”Att öppna forskningen för alla blir dyrt” menade Jonas F Ludvigsson, professor vid Karolinska institutet, att kostnadsfrågan för öppet tillgänglig publicering inte får belastas den enskilda forskaren utan behöver diskuteras och lösas av svenska staten och Vetenskapsrådet tillsammans med EU, bland annat genom förhandlingar med de stora vinstdrivande förlagen. Detta inlägg i debatten fick i sin tur en replik av Anders Eklund, docent vid Linköpings universitet. Med titeln ”Öppen vetenskap behöver inte kosta en krona” argumenterades för parallellpublicering och preprints som kostnadsfria alternativ till att göra forskningsresultat öppet tillgängliga. Slutrepliken i denna nationella debatt om open access gavs professor Jonas F Ludvigsson då han i artikeln ”Medicinska forskare är hänvisade till tidskrifterna” betonade att preprints inte tillåts inom medicinsk forskning och att förlagens embargoperioder för parallellpublicering sällan stämmer överens med forskningsrådens krav på open access. Åter betonades behovet av transparenta förhandlingslösningar mellan svenska staten, Vetenskapsrådet, EU och de stora förlagen, för att möjliggöra att vetenskapliga artiklar blir omedelbart öppet tillgängliga utan att forskarna behöver betala dyrt för detta.

 

Publicerat i Nyheter | Lämna en kommentar

Frankrike begränsar embargoperioder för parallellpublicering och inför ett undantag för text- och datautvinning

Genom lagen ”pour une République numérique” (för en digital republik) kommer Frankrike snart att begränsa embargoperioderna för parallellpublicering av vetenskapliga artiklar och inkludera ett undantag i sin upphovsrättlagstiftning som uttryckligen tillåter text- och datautvinning.

Begränsade embargoperioder för parallellpublicering och återanvändning av underliggande data

När en forskare får sin artikel publicerad i en vetenskaplig tidskrift måste hen skriva på förlagets publiceringsavtal. Detta avtal innebär ofta att forskaren överlåter sina ekonomiska rättigheter till förlaget, som då ges rätten att framställa exemplar av artikeln samt att bestämma över hur den sprids och tillgängliggörs (1), inklusive rättigheten för forskaren att själv publicera artikeln via andra kanaler.

Allt fler vetenskapliga förlag tillåter dock att forskare parallellpublicerar (2) sin artikel, till exempel i ett institutionellt öppet repositorium. Problemet är att förlagen har olika policyer för detta (3), särskilt vad gäller längden på den embargoperiod som bestämmer hur lång tid efter publicering som artikeln får deponeras i ett repositorium, och därmed göras öppet tillgänglig för alla.

Bild av Wiki Science ouverte (CC-By-NC)

(bild av Wiki Science ouverte – CC-By-NC)

Den nya franska lagstiftningen fastslår att embargoperioden inte får vara längre än 6 månader inom naturvetenskap, medicin- och teknikområdena och 12 månader inom humaniora och samhällsvetenskap efter att artikeln publicerats i tidskriften (4). Parallellpublicering gäller då den slutgiltiga versionen av det sakkunniggranskade manuskript som har accepterats för publicering. Denna version blir då öppet tillgänglig via internet, ”gratis, i ett öppet format och digitalt” indikerar lagen. Artikeln ska vara ett resultat av forskning som har finansierats med minst 50 % offentliga medel. Den tidskrift där den första publikationen sker ska minst ha en årlig utgivningsfrekvens. Den parallellpublicerade artikeln får inte bli föremål för exploatering som en del av en kommersiell förlagsverksamhet.

Lagen lägger till att data som har producerats i samband med forskning som har finansierats av minst 50 % offentliga medel och som inte är skyddad av särskilda rättigheter (till exempel en upphovsrättsskyddad bild som ingår i data eller personskyddad data) får återanvändas fritt från och med det öppna tillgängliggörandet. Förlaget som publicerar en artikel får inte begränsa återanvändningen av den underliggande data som har producerats i samband med artikeln. På denna punkt är lagtexten dock något oklar men kan tolkas som ett sätt att förhindra förlagen att använda sig av det rättsliga skyddet för databaser för att ”låsa in” den underliggande datan.

En viktig punkt i den nya lagen är att det inte är tillåtet att avtala bort dessa bestämmelser. De kommer således att gälla även om publiceringsavtalet mellan förlaget och forskaren säger annorlunda.

Undantag i upphovsrättlagstiftningen som tillåter text- och datautvinning

Samma lagtext innehåller också en artikel som underlättar användningen av text- och datautvinning (”text and data mining” på engelska, förkortat TDM) i Frankrike.

10Francs-1940-f

”Billet de 10 francs” av Banque de France (PD)

I dagsläget behöver forskare ofta söka tillstånd och även förhandla om licenser när de vill utföra TDM på upphovsrättsskyddat material, vilket i praktiken kan få forskare att avstå från viss forskning. Den nuvarande EU-lagstiftningen är inte anpassad till TDM och EU-kommissionen förväntas komma med ett reformförslag under hösten som ska gälla i alla EU-länder.

Fransmännen inväntar dock inte den kommande EU-lagstiftningen utan inför en reform som liknar den som gjordes i Storbritannien 2014. Enligt den nya lagen får forskare som arbetar inom ramen för fransk offentlig forskning utföra TDM på material som de har laglig tillgång till.  Detta innebär att när ett lärosäte har skaffat en licens för att få tillgång till en tidskriftsdatabas får lärosätets forskare använda sig av TDM-tekniken på denna databas utan att behöva en ytterligare licens från upphovsrättsinnehavaren. TDM får dock inte utföras i kommersiellt syfte.

 

Lagen ”pour une République numérique” ska genomgå en sista formell omröstning i den franska senaten i slutet av september, men detta kommer sannolikt inte ändra innehållet i lagtexten. Därefter väntas lagen träda i kraft redan under hösten 2016.

Nuvarande version av lagtexten (d.v.s. innan den sista omröstningen i senaten) finns här. Se ”Article 17” för embargoperioder (icke-officiell översättning på engelska här) och ”Article 18 bis” för text- och datautvinning.

 

(1) Till skillnad från att istället använda en Creative Commons-licens som gör att forskaren själv väljer vilka friheter artikeln ska ha.
(2) Ibland används begreppet ”självarkiverar”.
(3) Databasen SHERPA/RoMEO listar dessa policyer.
(4) Den franska embargoperioden motsvarar den som EU föreskriver för publikationer finansierade av programmet Horisont 2020 (se sida 7 i detta dokument).
Publicerat i EU, Licenser, Nyheter, TDM | Lämna en kommentar